Va trött jag känner mig, inte kroppsligt men i huvudet. Full fart på barnen hela dan, Kevin säger emot allt man säger, Douglas klättrar på allt och vill ha allt Kevin har, så det blir ett jäkla liv.
Douglas hängde på sin stol och fick den över sig. Då trodde jag att han skulle lära sig, men upp igen efter 5 sekunder. Så prata jag med mamma, så säger hon - Honom kommer ni inte få lätt med.
-Vadå det är inte enkelt nu, när han blir större förstår han kanske mer. Små barn små bekymmer...

Nu väntar jag bara på Kevin att han ska äta upp sin kvällsmat, så att jag o darling kan krypa ner i sängen och kolla på Gruppen för särskilda insatser.



I morgon ny vecka, nya möjligheter och nya tag.